Monteringar för astrofoto

Astrofoto kräver exponeringstider I intervallet några sekunder upp till flera timmar. Valet av monteringens kvalitet och stabilitet skall därför ges högsta prioritet.

Ekvatoriell montering - ett måste för astrofotografering

Av de två monteringstyper som förekommer för astronomiskt bruk, alt-azimutal och ekvatoriell, är det endast den ekvatoriella typen som är fullt ut lämpad för astrofoto.



Jordens rotation runt sin egen axel ger intryck av att alla himmelsobjekt förefaller rotera runt oss. Denna rörelse verkar för blotta ögat att vara mycket långsam, men blir omedelbart synlig i ett teleskop. Med tanke på de långa exponeringstider, som förekommer vid astrofoto, så är det därför nödvändigt att exakt kunna följa denna rörelse under en längre period. Det är här den ekvatoriella monteringen kommer in i bilden, med en axel, som är uppställd helt parallell med Jordens rotationsaxel. En motor vrider sedan monteringen i motsatt riktning i exakt samma hastighet som Jordens rotation och kompenserar för objektens rörelser och håller dessa centrerade i synfältet.

Tyvärr är verkligheten lite mera komplex, då det finns en gräns för hur exakt vi kan bygga mekaniska komponenter. I verkligheten pendlar monteringen mellan att vara lite för långsam, eller lite för snabb i sin rörelse. Detta följningsfel är mycket litet, men stort nog för att bli synligt som utdragna stjärnor, i stället för helt runda, på din exponering.

Dessutom är det inte möjligt att perfekt polinställa monteringen och även ett mindre fel i polinställningen resulterar i att objektet sakta ”driver iväg”.

Guidning

De ovan beskrivna avvikelserna i följning måste kompenseras för framgångsrikt astrofoto. För detta behöver du en två-axlig motordrift, så att du kan vidta nödvändiga korrigeringar i båda axlar, utan att vidröra monteringen. Det finns då två sätt att gå till väga på:

Manuell guidning

I årtionden har detta varit standardmetoden för astrofotografer. Fotografen tittar genom ett andra teleskop, guideteleskopet, som är monterat ovanpå huvudteleskopet och observerar guidestjärnan genom ett hårkorsokular. Då stjärnan börjar flytta sig, trycker observatören på den knapp på handkontrollen, som får stjärnan att åter placeras i centrum av hårkorset.

Denna metod är mycket ohanterlig och tröttande och används därför knappast längre. Dessutom är metoden omöjlig att använda vid foto med CCD-kamera.

Autoguidning



Den ”digitala revolutionen” gavs oss inte bara kameror som passade utmärkt för astrofoto, utan också en lösning på det gamla problemet med guidning. I stället för att själv titta genom ett guideteleskop, så placerar du en kamera i ögats ställe. Denna kamera, som kallas autoguider, tar en serie bilder och jämför sedan guidestjärnans position på varje bild. Om guidestjärnan har flyttat sig från en bild till en annan, skickar autoguidern ett kommando till monteringen att korrigera för avdriften och återföra stjärnan till sin ursprungliga position. Allt sker helt automatiskt.

Krav för guidning

En montering som används för autoguidning måste kunna kommunicera med autoguidern. De flesta autoguiders använder ST4 standard som förstås av i stort sett alla GoTo-monteringar. Även om du till att börja med avser att guida manuellt, så rekommenderar vi att du köper en montering, som fungerar tillsammans med en autoguider, då priskillnaden in längre är så stor.

Vilken precision behövs?

Tyvärr är det omöjligt att bygga en montering, som är helt utan följningsfel och även om detta vore möjligt, så skulle du fortfarande behöva korrigera för avdrift i deklination, eftersom 100% korrekt polinställning är en praktisk omöjlighet och då särskilt vid mobilt astrofoto.

I verkligheten är det därför alltid nödvändigt att guida för att korrigera för dessa avvikelser. Med detta i minne så kan autoguidern, även om monteringen inte har högsta precision, korrigera detta fel.

Detta betyder inte alls att precisionen är betydelselös. En montering med hög precision i följningen möjliggör att du med en DSLR-kamera och i extremfall, där en montering av yppersta klass används, även med en CCD-kamera kan ta oguidade bilder med exponeringstider upp till flera minuter (vid kortare fokallängder). Hög precision underlättar också för autoguidern, som då lättare och mjukare korrigerar avdriften. Vid jämförelse mellan olika monteringar bör du hålla i minnet att följningsfelets ”peak-valley” storlek inte ger hela sanningen, utan tag också hänsyn till periodens längd.

Stabilitet

En ofta förbisedd faktor, monteringens stabilitet, är av största betydelse för framgångsrikt astrofoto. Ökad belastning och större tub får monteringen att skaka i varierande omfattning vid beröring, eller vid påverkan av vind. Dessa vibrationer inverkar negativt på fotoresultatet. Lösningen är att använda en montering, som har hög lastförmåga i förhållande till den utrustning du avser använda.

Använd alltid en överdimensionerad montering för astrofoto. Är detta inte en praktisk lösning, så välj i stället ett mindre/lättare teleskop.

Datoriserad GoTo montering

De flesta astrofotografer använder monteringar, som är datorstyrda. Dessa GoTo monteringar har två fördelar. För det första är i stort sett alla kompatibla med en autoguider, medan de allra flesta icke GoTo monteringar inte stödjer denna funktion. För det andra är det mycket enklare att med en GoTo montering hitta och centrera objektet på kamerans chip. Denna sista uppgift kan annars vara nog så besvärlig med tanke på kamerans mycket begränsade och det faktum att du inte kan se genom teleskopet då kameran är monterad på plats.

Summering: Saker att tänka på vid val av montering för astrofoto

  • Välj en ekvatoriell montering
  • God stabilitet med tillräcklig lastmarginal
  • Bra precision i följning
  • GoTo-funktio
Standardvy | Byt till mobil vy
Stäng